Det började med helger och lov. Från Bastugatan, mitt i Stockholm, åkte Bie Seipel och familjen ut till den gemensamma familjegården på Kalkudden strax utanför Mariefred så ofta de kunde – tills landet en dag blev hemma. Nu har familjen vuxit och barnbarnen fått egna sambor och djur. I ängskanten står ett svart Enkelrum, med köksbänk av gårdens sista stora alm, vatten i rostfria hinkar och en tydlig tanke bakom varje val.
Vi möter Bie Seipel – bokläsare, naturvårdare och evigt nyfiken – i ett samtal om natur, böcker, kretslopp och vad hennes Enkelrum har tillfört familjens gårdskonstellation. Hon sköter ängarna med lie, har låtit gårdens sista stora alm bli köksbänk – och gick i våras sin allra första keramikkurs.
Sovhuset, som Bie kallar Enkelrummet på gården, står en bit från huvudbyggnaden, i kanten av ängen och i skuggan av en stor ek.
Ett eget rum, nära allt
Huvudhuset på gården är stort, men livet kring det har förändrats. Barnen är utflugna, barnbarnen har vuxit upp och familjen som kommer på besök är både större och mer mångfacetterad än förr. Behovet var inte fler kvadratmeter under samma tak – utan ett rum vid sidan av.
”Barnbarnen har blivit vuxna och lever med både sambor och djur. Alla djur går inte ihop. Även om huvudhuset är stort så är det skönt att kunna dra sig tillbaka och ha djuren skilda åt. Att arbeta i lugn och ro eller ha möten utanför hemmet är också fint.”
Så blev det lilla huset på 30 kvadrat både gästhus, arbetsrum och mötesplats – ett rum med en tydlig uppgift, men inte bara en.
Huset som dök upp i flödet
Idén om ett extra sovhus hade funnits länge. Bie hade följt tiny house-rörelsen på nära håll – och visste ganska exakt vad hon letade efter.
”Jag hade i flera år funderat på ett extra sovhus och tittat mycket på tiny houses och abonnerat på nyhetsbrev från producenter med hus som såg spännande och bra ut. Och så dök just det här huset upp i mitt flöde.”
Tillsammans justerades planlösningen för att få ut så mycket som möjligt av varje kvadratmeter.
”Med en del ändringar i planen för att få fram så mycket användbar yta i ett utrymme som möjligt och anpassat till en mycket enkel standard så kunde det fungera fint. En enkel sammanhållen material- och färgskala med obehandlat trä, svarta tillbehör och rostfritt enkelt vattensystem ger en bra grund. Den som bor i huset ger sen färg till det.”
”Den som bor i huset ger sen färg till det.”
Det stora fönstret ramar in ängen. Vid fåtöljen vaktar två lejon från Svenskt Tenn.
Kaminen från Jøtul värmer rummet när hösten kommer – med utsikt rakt ut mot ängen.
En enkel sammanhållen material- och färgskala med obehandlad furupanel från Moelven och dörrar i massiv furu från Njord.
Almen som blev kök
Köket är litet och enkelt, men gjort för att räcka till mer än vardag.
”Köket ska fungera för att göra frukost eller fika eller som avlastningsyta vid fester.”
Det som gör det speciellt syns först när man frågar. Bänkskivan och hyllan har vuxit på platsen.
”Bänkskiva och hyllplan är från den sista stora almen som dog här ute. Jag lät såga brädor av den som sen legat och torkat i ca 15 år. Även skivor i tvättrum och hylla i sovalkov kommer från den almen.”
På hyllan står grön keramik i rader. Även den är gjord av Bie själv.
”I våras gick jag på en tvådagars keramikkurs hos Ina Andersson på Osprey Farm. Det var första gången i livet som jag jobbat med lera.”
Ting med ett tidigare liv
Det mesta i huset bär på en historia – och har fått flytta in för att de betyder något. Mitt i rummet står ett långbord som levde ett helt familjeliv innan det kom till gården.
”Bordet är tillverkat av en snickare på Kocksgatan i Stockholm och köptes av ett ungt par på 1970-talet. Det är i alm. Nu är barnen utflugna, mannen har gått bort och kvinnan flyttat till en mindre lägenhet där familjebordet inte får plats. Jag köpte det av henne via Tradera. Hon körde själv ut bordet till mig och vi åt en god middag tillsammans.”
”Stolarna är enkla IKEA-stolar i aluminium och plast som är sköna att sitta på. Det finns också sex likadana pallar. 12 personer ryms runt bordet.”
Almbordet kommer från en familj i Stockholm. Med pallarna framme ryms tolv personer runt det.
Andra saker har följt Bie själv genom livet, som de två lejonen vid fåtöljen.
”Lejonen är en del av familjehistorien. Jag köpte dem på Svenskt Tenn på 1960-talet när mina döttrar var små. De var så uttrycksfulla. Nu hittade min äldsta dotter dem i ladan och tyckte att de ska bo i sovhuset.”
”AfroArt har alltid varit en rolig leverantör. Tror att överkastet är köpt där på 80-talet.”
Vatten på ett annat sätt
Det finns inget rinnande vatten i sovhuset – och det är ett genomtänkt val.
”Det här är ett sovhus som ligger alldeles intill huvudhuset som har allt inom bekvämt räckhåll. Att då koppla på vårt lantliga VA-nät med sluten tank, trekammarbrunn för gråvatten och eget brunnsvatten renat i komplicerad anläggning skulle blivit extremt jobbigt och dyrt. Vattensystemet i sovhuset består nu av rostfria hinkar för vatten och slaskvatten, ett klassiskt rostfritt handfat och två diskbaljor.”
Samma tanke ligger bakom toaletten.
”Att låta bästa näringen för jorden gå till spillo känns i dagens läge inte klokt. Harvest Moons Luna är i grunden ett urinseparerat dass i en ovanligt praktisk och vackert designad form.”
För Bie handlar vattnet också om beredskap – att klara sig även den dag elen försvinner.
”När jag tänker på beredskap är möjligheten att ha vatten även när elen går och pumparna stannar det viktigaste. Och att det finns nära huset. Så jag har återställt ett gammalt borrhål med en ny Lejon-handpump och skaffat regntunnor. Stranden ligger för långt bort.”
Den vattenfria toaletten Luna från Harvest Moon tar tillvara näringen i stället för att spola bort den.
Regntunnan vid huvudhuset – en liten del av gårdens beredskap. Enkelrummet skymtar mellan det röda förrådet till vänster och huvudhuset till höger.
Grannar som inte är människor
Gården sköts med ett längre perspektiv än en säsong i taget. Ängar, stränder och lundar ska få leva vidare – för fler än människorna som bor här.
”Min fastighet är en del av en liten gård där vi just nu arbetar på en skötselplan som bygger på en långvarig skötsel av ängar, stränder och lundområden med hjälp av lie och naturvårdsgallring av lundområden.”
”Nu försvinner så mycket av vår biologiska mångfald i rask takt för att vi tar deras livsrum i anspråk för vägar och industrier och gräsmattor. Då är det viktigare än någonsin att vi som har en bit mark sköter om den så att den kan fungera som hem åt så många som möjligt av våra pollinerare och andra grannar som inte är människor.”
Från överlevnadshus till hem
Sovhuset är nytt, men gårdens historia är lång. Den började med ett flyttat magasin och en stark vilja att leva enkelt.
”1973 ville min man och jag flytta ut från kollektivet i gamla gårdhuset. Ett magasin flyttat från Mariefred var starten och med hjälp av arkitekten Jan Whåreus och lokala byggmästaren Gösta Insulander kunde vi för 40 000 kronor få ett fungerande överlevnadshus. Med borrad brunn med pump, kamin och vedspis, dass i hörnet på ladan och fotogenlampor fungerade det utmärkt att åka ut till från Stockholm varje helg och alla lov.”
”1978 hade vi tröttnat på att bo på två ställen och samma arkitekt ritade en lite större tillbyggnad och vi hade samma byggmästare. Året därpå flyttade vi ut till landet.”
Huvudhuset började som ett gammalt magasin flyttat från Mariefred. Arkitekt Jan Whåreus ritade både första huset och tillbyggnaden.
Det obehandlade träet går igen i båda husen – i det stora hemmet som grov råspont som mörknat med åren.
”I huvudhuset har vi samma grundmaterial. Obehandlat trä men i lite grövre råspont. Den har fått mörkna med tiden men nu blir den inte mörkare. Den känns varm och levande och ger en fin ljudmiljö. Jag är beroende av minnen och saker som påminner mig om mina kära och sådant jag ska göra så det fungerar också som en lugn bakgrund till allt som finns i huset.”
Och så böckerna – vägg efter vägg.
”Böcker är inte bara saker, det är berättelser och kunskap och minne. En påminnelse om alla som har tänkt och fantiserat genom alla tider. Är du nyfiken finns ingen härligare källa. Med åren blir de många. Det vi har nu är sådant som någon kan tänkas vilja titta i eller läsa flera gånger.”
En arena för själva livet
Två hus, femtio år emellan, och samma idé: enkla material, genomtänkta lösningar och plats för det som verkligen betyder något. När Bie ska sammanfatta vad hon vill med sitt hus blir svaret kort. Jag vill att huset ska fungera utan så mycket underhåll och vara en arena för själva livet.
”Jag vill att huset ska fungera utan så mycket underhåll och vara en arena för själva livet.”
Bies hus är en Enkelrum P30 med anpassad planlösning. Vill du veta mer om modellen eller börja planera ditt eget rum? Hör av dig så berättar vi mer.
Foto: Hans Tang | Text: Enkelrum
